Om världens bästa människa

Idag fick Lee Miller mig att gråta.
Två gånger.
Hela hans framtoning är ett enda fett brandtal; glöm Independance Day, glöm Braveheart, Lee Miller is the shit! Idag uppmanade han oss alla att gå ut och tända eld på saker, att göra förändring. Han vågar vara politiskt inkorrekt och radikalt, fundamentalistiskt feministisk, och han lyfte verkligen mitt humör efter onsdagens mentala våldtäkt.
Visserligen är det lätt att bli uppgiven på fredagens lektioner, när man inser problematikens omfattning. Som Lee säger: "Life's shit and then you die, but you might get something nice for Christmas in the meantime." Men framförallt är jag bara så tacksam över att det finns människor som Lee Miller, och att det finns människor som klasskamraterna i hans kurs (alla blev fly förbannade när jag berättade om vad som hade hänt i onsdags).
Lee Miller gör mig stark, och jag väljer att avsluta dagens blogginlägg med en uppmaning från honom:
"Go out and set fire to shit!"