Arg och lite ensam (fast på ett bra sätt)

Johanna är inte längre här, och Erika bytte kurs. Jag är nu ensam svensk i båda mina kurser. Och jag har inte precis hittat några nära vänner bland de andra. De finns folk jag gillar, men jag är pretty much on my own.

Första playwriting-lektionen igår. Trodde ett tag att jag skulle hålla låg profil, tänkte att kanske är detta en sådan dag då jag inte kommer känna behovet av att provocera. Men då alla blev tvugna att "pitcha" sin manusidé för hela klassen så blev det ju oundvikligt. Jag var sist med att pitcha mina löst sammanhängande tankar om den magiska feministiska in-yer-face-föreställningen jag hade i huvudet (låt mig påminna om att detta är klassen i vilken vi hade en stormig genusdiskussion i höstas, där majoriteten uttryckte sitt hat för feminism). Under mina tre minuter av pitchande hann jag få med Sverigedemokraterna, Nazi-Tyskland, Sound of music, likväl som fraser som: "...thereby incorporating two of my main interests - meaningless violence and explicit sex...", "...he starts giving him a blowjob..." och "... and maybe she rapes someone with a strap-on...". Jag vågade mig till och med på ett skämt genom att säga att jag skulle tvinga en av killarna (den mest homofobiska och bakåtsträvande av dem) att spela alla roller. Många skrattade. Han gjorde det inte. Och sen kan dom säga vad dom vill om att inget inom teatern har förmåga att uppöra dem längre, men samtliga killar fick något skräckslaget i blicken vid tanken på att de kanske skulle behöva spela bögar när vi ska visa upp våra arbeten i maj.

Jag vet inte riktigt varför jag känner det där enorma behovet av att få folk att känna sig obekväma. Det är ju inte så att jag brukar göra det i andra sammanhang, men här kan jag inte hejda mig. Antagligen är det för att de provocerar mig genom att vara reaktionära. Naturligtvis är inte alla det. Men de som är det får ta alldeles för mycket plats. Så jag intalar mig själv att jag gör något bra genom att inte sitta ner och hålla käften och censurera mig själv. Jag kämpar för att verkligen motarbeta visionen om den-duktiga-utbytesstudenten-som-gör-sina-läxor-och-är-blyg-för-hon-kan-inte-språket-flytande-så-hon-sitter-tyst-och-håller-sina-tankar-för-sig-själv. Jag tänker inte vara den tjejen. Istället gör jag mitt bästa för att vara motsatsen. Men det gör också att jag känner mig rätt så ensam.

Jag brukar se det som en av mina främsta tillgångar att jag är arg. Det gör att jag (oftast) vågar säga saker och stå upp för vad jag tycker. Men det tar på krafterna, och ibland känns det som att jag gräver mig egen grav. Det hade varit så mycket enklare om jag bara inte hade brytt mig om deras åsikter. Men det funkar inte riktigt så.