This is England - en kärlekshistoria

Mina dagar i Plymouth är räknade, även om jag ännu inte vet exakt när jag åker hem. Trots bristande tid kan jag emellertid inte påstå att jag utnyttjar den maximalt. Dagarna liksom bara rullar förbi utan att jag får något vettigt gjort. Med all denna lediga tid skulle jag kunna motionera, skriva, läsa eller göra något annat kreativt, men istället är det lätt att sova lite för länge på förmiddagen och se på dålig reality TV på YouTube. Det är bland annat denna okreativitet och lathet som får mig att se fram emot hemkomsten till Sverige. Allteftersom månaderna gått har jag upplevt mig själv som mer tillbakalutad. Till viss del tycker jag om det. Människorna här har en inställning som är lite "mañana", att man tar sig tid för att göra sånt som gör tillvaron go; såsom att chilla på puben med sina mates ett par timmar per dag. Det känns som att prestationskraven här inte är lika höga som hemma, och att man identiefierar sig som mer än sin karriär. Detta är saker jag upskattar med den Brittiska livsinställningen.

However...

Denna inställning till livet är också förknippad med apati. Tanken att man "kan bara vara" istället för "att göra" må vara bra för att undvika framtida hjärtattacker och magsår, men en mindre lyckad bieffekt är latheten som följer. I det här fallet tror jag att mentaliteten i Plymouth, i England, är ett direkt resultat av det politiska tillståndet. Nedskärningar görs bland de som minst förtjänar det, och studenterna är en av de grupper som drabbas hårdast. Den brittiska regeringen inriktar sig på att aktivt göra tillvaron svårare för unga, som att hugga ner ett träd innan det hunnit blomma, eller knäcka och steka ett ägg som redan blivit befruktat. Resultatet blir en nation av unga människor som tappat tron på sin omgivning och sig själva.

När jag ser tillbaka på det här året, männiksor jag talat med, saker jag upplevt, kan jag nu verkligen se hur allt hänger ihop. Jag demonstrerade mot höjningen av avgifter vid Universiteten i höstas, men då var det bara femtio personer närvarande. Femtio personer i en studentstad! Vår underbara lärare, som inte får lov att influera sina studenter med egna politiska åsikter, sa mitt i lektionen att vi fick göra som vi ville men hon skulle i alla fall ställa in lektionen för att vi skulle kunna medverka i demon. Det möttes till mestadels av missnöjda miner och en inställning som sa; "Vi har faktiskt betalat avgift för de här lektionerna" eller "Höjningarna kommer inte att drabba mig, för då är jag redan klar med utbildningen, så varför ska jag bry mig?"

Och jag träffar människor som är intresserade av politik, människor som verkar inom konstnärliga eller humanitära områden. Vi diskuterar och jag förväntar mig att de ska vara socialister, men ingen kallar sig det, (med ett få undantag, oftast i den något äldre generationen).

Här är feminister äckliga manshaterskor, och socialister är tyranniska kommunister.

Och jag frågar varför det inte händer något; demonstrationer eller vad som helst. Och alla säger samma sak. De rycker på axlarna, säger att "jo, man borde ju försöka göra nåt" men att "det känns lönlöst i det här landet". Och det är precis DET som regeringen är ute efter; eliminera motståndskraften hos de unga genom att förneka dem utbildning. En hel generation som smittats av apati, infekterade av tanken att kampen är lönlös. En av mina vänner sa häromdagen att han brukade vara socialist och hänge sig åt politiska aktioner, men att han slutligen gav upp och valde att bli liberal. Han sa att ensamheten och motståndet han upplevde gjorde honom så arg att han nästan gick under. I ett samhälle där man tappat tron på förändring är det svårt att våga kalla sig socialist.

Och jag tänker på Plymouth. Stadens kulturliv är nästan dött – här skulle någon kunna skapa feta saker. Men här finns inte en enda frigrupp. Det är som om ingen tror på att man kan få saker att hända så länge man är redo att skapa sina egna förutsättningar. Man kan bara se på arbetet vi gjorde på Universitetet under året. Arbetsmoralen och hängivelsen var så mycket lägre än jag någonsin varit med om. Här var det en pärs att gå till repetiton två extra timmar en kväll i veckan. Då tänker jag på Bataljonen i Göteborg. Jag tänker på hur det var att först arbeta eller studera på dagarna, för att sen gå till fyra timmars repetition fyra kvällar i veckan. När man lever av glädjen och behovet att skapa något, och att det får ta all plats, all ledig tid. Det finns liksom inte tid för att dricka öl med the mates fem dagar i veckan.

Det är också en faktor; alkoholen och dess tillgänglighet. En flaska vin för 30 spänn, öl ute för 10, gratis klubbentré. Inte konstigt att folk dricker mer här när man kan köpa det varsomhelst för en billig penning. Och vart jag än går känner jag lukten av hasch. Alla röker. Varför? "Det är inte lika skadligt som alkohol", "Jag sover bättre när jag röker på" eller "Det är en studentstad." Jag har inget intresse av att moralisera om alkohol eller andra substanser, men jag ser det tydliga sammanhanget mellan dess tillgänglighet och den allmänna latheten. Jag har lagt märket till den i mig själv. Det är ju så mycket enklare och roligare att gå ut än att skriva den där portfolion. Och här är det ju så billigt!

Plymouth är personen man förälskar sig i, utan sans eller logik. Man ser bristerna, och tänker; "Om jag bara kan förändra det där..." Och precis som att man vet att man aldrig kommer kunna vara med den där hopplösa personen, likaså vet jag att jag aldrig skulle kunna bo hela mitt liv i Plymouth. Det betyder inte att jag aldrig kommer komma tillbaka, eller att känslorna inte alltid kommer att finnas där. Det är bara en omöjlig kärlek.



England i all ära; livsnjutningen, punken, salt och vinäger-chipsen. Men det blir bättre för mig att komma hem och vara produktiv. Förhoppningsvis är min bild av Göteborg inte allt för romantiserad. Och förhoppningsvis har tiden i England lärt mig att släppa lite av prestationsångesten, och leva mer för dagen.